I början av 90-talet när jag var i Grekland på semester så bestämde jag mig en dag för att ta en sightseeing-tur. Varför vet jag inte, jag burkar aldrig ta sådana turer. Ett av målen för turen var ett sådant där tempel som jag tror de kallar Akropolis. Men jag vet inte. Det kanske kallas något annat.

Efter att ha suttit i en varm buss I flera timmar (kändes det som), kom vi fram till en gammal by som låg vackert belägen i foten av ett berg. Byn sträckte sig en bit uppåt. Och vi kunde se upp till ”templet” som såg mäktigt ut nerifrån. Vi klev av bussen och startade vandringen uppåt mot templet. I början av byn var det kullersten och det var lite besvärligt för en del att gå på det underlaget på grund av deras skoval.

Det var ingen brådska och det bjöds på rikligt med tillfällen att stanna till vid alla småaffärer som fanns längs gatan. Under hela den föregående bussresan hade jag av värmen känt mig törstig. Jag var fortfarande törstig under vandringen och såg i alla småaffärer att de sålde vatten på flaska. Jag fäste i början inte blicken så där jättehårt på flaskorna, men ju längre upp vi kom, desto mer fastnade blicken på dem. Men min tanke var hela tiden att det finns gott om tillfällen att köpa en flaska. Jag kan köpa en flaska senare, tänkte jag.

Efter ett tag tog byn slut och jag ångrade lite grann min dumhet att inte köpa en flaska vatten. Men jag tänkte att väl uppe vid templet så finns säkert kaffe, läsk och vatten. Där kullerstenen tog slut började stora grafit-plattor ta vid, lagda som mycket långa och låga trappsteg. Det kändes knappt att man klev uppför dem. Det var trivsamt att gå på dem, men törsten gjorde sig påmind. Grafit-plattorna tog slut och gick över i rena trappsteg, tills vi slutligen nåde vårt mål… templet.

Väl framme så frågade jag vid inträdet om det fanns vatten eller läsk. Det fanns det inte. Jag tror att jag, just i det ögonblicket, i min stilla och gömda tanke uppfann några nya mindre smickrande ord. Väl inne i templet, som jag inte minns speciellt mycket av, stod det en byggnadsarbetare med en 5-litersdunk vatten och bälgade i sig vatten och nästan hälften av vattnet rann utanför och hamnade på marken. Vatten har aldrig sett godare ut och det har aldrig känts mer avlägset än så. Vilken lyx !!!

Så här i efterhand funderar jag på varför jag inte stannade och avnjöt vattnet på vägen upp i stället för att betrakta det. Jag funderar på om jag verkligen tog rätt väg, om det var rätt sällskap och om målet för resan var rätt. Jag undrar också om jag missat andra resor och mål i och med den resan.

Jag har hört många säga att de inte ångrar något… Det gör jag. Jag ångrar massor i mitt liv. Men skillnaden för mig är att allt det jag har upplevt är som små vattenflaskor. Jag stannade i alla fall till och undersökte.

Det finns många vattenflaskor kvar på vägen. Jag behöver bara stanna till vid dem. Jag behöver bara välja rätt resa så blir det lättare att stanna till vid dem då jag vet att det oftast är rätt sorts vatten.

Och tar jag rätt resa, så finns det även vid målet rikligt med vatten, då för alla som redan är där och för de som tagit samma resa…

Häromdagen satt jag lugnt på en veranda och slappnade av, då ett sommarminne dök upp. Det var en av de första gångerna jag förstod att tiden gick fort och att tiden var viktig på något sätt…

Jag vet inte hur gammal jag var och det går säkert att räkna ut om jag orkade det eller ens behövde det. Det var ju den sommaren då Terry Jacks ”Seasons in the Sun” var bland det mest spelade ur jukeboxarna.

Jag var ju tidigt simkunnig och tidigt van vid att vara själv långa tidsperioder. Så var det ofta för oss som var stadsbor och för oss som inte hade något sommarställe. Alla var bortresta och vi andra fick hitta oaserna själva och lära oss njuta av dem på vårt egna sätt.

Jag hade ju en enorm tur att det var väldigt nära till en badplats där det var ganska lugnt trots sitt centrala läge…

Efter att ha funnit en plats som kändes bekväm så la jag mig tillrätta för att kunna slappna av och för att ha en bas att återvända till efter bad, glassköp och mycket annat. Det fanns också en papperskorg fäst på en gammal lyktstolpe som gjorts om till en Klockhållare. Det var nog den största och fulaste klocka man kan tänka sig. Men den tjänade ju sitt syfte. Den talade om tiden och alla såg den var man än befann sig.

En del gånger, då jag hade gott om tid på mig, så tog jag med mig cyklop för att kunna se fiskar och utforska det som fanns på botten. Att ligga bara någon centimeter ovanför botten och ta ett simtag och sedan glida framåt tills ett nytt simtag var nödvändigt var en skön känsla. Jag kunde urskilja abborrar ganska lätt på nära håll. Deras ränder såg annorlunda ut när man var dem nära.

Något år senare fick jag en av mina upptäcktslustar väckt genom att se en liten text på glaset i cyklopet… Det stod ”okrossbart glas”… självklart måste jag ju testa det empiriskt. Jag försökte slå med en sten, det höll. Jag slängde ut det från 3:e våningen, det höll. Jag förstod efter ett tag att det höll för slag, men tänkte att tryck kanske det inte klarar. Så jag tog en köksstol och ställde ena benet på glaset. Därefter ställde jag mig på köksbordet och siktade på köksstolen. Med ett kraftfullt hopp skulle jag landa på stolen och på så vis spräcka glaset. Det lyckades.

Nåväl, jag minns de vita blommorna som jag har för mig skiftade lätt i en lila nyans. De växte i stora öar eller snarare stora ögrupper på den stora gräsmattan nära vattnet. Det var emellan sådana ögrupper jag försökte lägga mig. Det var kul att ligga och studera de små snälla humlorna surra från den ena blomman till den andra blomman.  När jag var i åldern så fanns det ju fortfarande ett leksinne kvar. Jag undvek att trampa på de blommorna. När jag låg på mage och studerade humlorna, så fick jag ungefär samma vy som när jag simmade nära botten. Humlorna och blommorna fick ett annat fokus. De blev inte mindre vackra, inte mer vackra utan bara mer nära på något sätt.

Det var ofta vid en sådan tidpunkt som den Stora Fula Klockan visade fem minuter i halv fem… Vilket betydde att jag hade 5 minuter på mig hem till middag. Jag förstod väl inte så mycket av vad Terry Jacks sjöng om… men jag tycker idag den hör ihop med den hopplöst fula klockan som kallade hem mig från min Oas.

Jag saknar mitt Cyklop